Vet ni vad jag kom till insikt om precis nu? Det ska jag tala om. Jag satt och läste en liten blogg som tog upp gammal smärta längre bak i tiden, väntan, låtar som associerar till det där lilla helvetet. Men det finaste och mest värda att lägga märke till i denna lilla blogg, är att allt är bra nu. Det är så jävla bra och just jag ser det på riktigt nu för det är mig så nära hjärtat. Och det har bara kunnat bli så där himla bra efter den där långa väntan, en period av förtvivlan och känslan av självömkan. Vi måste få känna så, må dåligt, vilja något så himla mycket att det känns som om man snart ska gråta tårar av blod och känna en värk i magen som känns omänsklig. Jag menar, varken Alvedon eller Ipreen har lyckats lindra den värsta av smärtor som finns. Smärtan från ett krossat hjärta som fortfarande dunkar det hårdaste som går.

Hemligheten är att göra allt du kan för att hålla dunkandet igång och genomlida det värsta du kan genomlida. För tänk vad stark man blir när det är helt igen. Det är fantastiskt hörrni, och jag vet att de flesta av er vet vad jag menar. Och resten, det kommer. Och det kommer förmodligen att hända igen, och igen och kanske även igen. Men fan vad värt.