I Stockholm en söndag

I -28 grader är det varmare än någonsin

åh,

älskling, jag är hemma nu

Det här är rock, vi är i Stockholm. Men för att vara ärlig - jag känner mer för blues. Alla hjärtansdag är inget jag tänkte klanka ner på idag. Jag är den som tycker det är en fin dag och jag tycker även att rosutdelning på skolorna ska införskaffas igen. " jag fick ju ingen ros?" Nä, men då förtjänar du väll förmodligen inte det, eller så är du för ful, eller så är det självklart att du skulle fått det men dina vänner värdesätter inte rosor på hjärtedagen. Enkelt. Besides, geléhjärtan är ju hur gott som helst.♥

Vet ni vad jag kom till insikt om precis nu? Det ska jag tala om. Jag satt och läste en liten blogg som tog upp gammal smärta längre bak i tiden, väntan, låtar som associerar till det där lilla helvetet. Men det finaste och mest värda att lägga märke till i denna lilla blogg, är att allt är bra nu. Det är så jävla bra och just jag ser det på riktigt nu för det är mig så nära hjärtat. Och det har bara kunnat bli så där himla bra efter den där långa väntan, en period av förtvivlan och känslan av självömkan. Vi måste få känna så, må dåligt, vilja något så himla mycket att det känns som om man snart ska gråta tårar av blod och känna en värk i magen som känns omänsklig. Jag menar, varken Alvedon eller Ipreen har lyckats lindra den värsta av smärtor som finns. Smärtan från ett krossat hjärta som fortfarande dunkar det hårdaste som går.

Hemligheten är att göra allt du kan för att hålla dunkandet igång och genomlida det värsta du kan genomlida. För tänk vad stark man blir när det är helt igen. Det är fantastiskt hörrni, och jag vet att de flesta av er vet vad jag menar. Och resten, det kommer. Och det kommer förmodligen att hända igen, och igen och kanske även igen. Men fan vad värt.

När jag ligger hemma med feber och när rastlösheten samtidigt kväver mig smider jag alltid fina idéer. De flesta av idéerna innebär ansträngning som är litelite för mycket till ansträngning just nu. Men sen, när feberdemonen lättat på klorna och huvudet inte känns tungt som bly, jo då ska jag

skriva tusentals söta meddelanden på småsmå lappar och sätta ut till mina vänner, för då blir de glada.

komma på ett fantastiskt textmeddelande som lyckas säga hur mycket jag tycker om och känner, trots att det egentligen inte finns ord, till Carl.

gå en heldag på stan och dela ut mackor och prata med människor som har det lite jobbigare än vi andra.

bli fadder.

städa hela lägenheten för att göra Sofia glad, och hoppas på att Kristian märker det.

skänka mer än halva min packning till..ja, den som vill ha.

sluta bita på mina fingrar.

fimpa cigaretten och bara hålla mig till blommor.

börja skriva stora texter om något fint som hänt någon gång under dagen, varje dag. Här till exempel.

kliva upp ur sängen och ta reda på om det är soporna som stinker så förjodat, eller om det faktiskt är min hudkräm.

Men på något vänster lyckas alla små påhitt slinka ut genom bakdörren, och det blir liksom aldrig av. Jag försökte precis komma på en fin ursäkt till mig själv. Det gamla "men det är tanken som räknas". Fungerar ju bara inte riktigt så med någonting egentligen. Ingenting alls faktiskt. För självklart, absolut utan tvekan jävla självklart, är det vad vi gör som räknas. Det är ju då det säger boom och det faktiskt händer. Fattar ni vilken kick?

Med min nya bok skriven av Anna Gavalda sitter jag på ett gulligt café nära Östgötagatan någonstans. Ett glas chaite och låten Stuck On You som bakgrund. Om några timmar får jag kyssa Carl på ett golv av betong, omringade av hela Stockholm. Det känns så bra, det här.

min hemgjorda drömfångare kan man väll säga