När jag ligger hemma med feber och när rastlösheten samtidigt kväver mig smider jag alltid fina idéer. De flesta av idéerna innebär ansträngning som är litelite för mycket till ansträngning just nu. Men sen, när feberdemonen lättat på klorna och huvudet inte känns tungt som bly, jo då ska jag

skriva tusentals söta meddelanden på småsmå lappar och sätta ut till mina vänner, för då blir de glada.

komma på ett fantastiskt textmeddelande som lyckas säga hur mycket jag tycker om och känner, trots att det egentligen inte finns ord, till Carl.

gå en heldag på stan och dela ut mackor och prata med människor som har det lite jobbigare än vi andra.

bli fadder.

städa hela lägenheten för att göra Sofia glad, och hoppas på att Kristian märker det.

skänka mer än halva min packning till..ja, den som vill ha.

sluta bita på mina fingrar.

fimpa cigaretten och bara hålla mig till blommor.

börja skriva stora texter om något fint som hänt någon gång under dagen, varje dag. Här till exempel.

kliva upp ur sängen och ta reda på om det är soporna som stinker så förjodat, eller om det faktiskt är min hudkräm.

Men på något vänster lyckas alla små påhitt slinka ut genom bakdörren, och det blir liksom aldrig av. Jag försökte precis komma på en fin ursäkt till mig själv. Det gamla "men det är tanken som räknas". Fungerar ju bara inte riktigt så med någonting egentligen. Ingenting alls faktiskt. För självklart, absolut utan tvekan jävla självklart, är det vad vi gör som räknas. Det är ju då det säger boom och det faktiskt händer. Fattar ni vilken kick?