Efteråt gick vi på bio och såg Harry Potter

Idag kom jag på något jag helt glömt bort

Välkomna hem Jonas och Ljungman-kalas hos familjen Jervelind

Är jag en dem eller en oss

Det är något visst med små samhällen som Lindsdal. Just för att den är så väldigt liten. Jag säger så på grund av hur road jag blir över små upptäckter jag gör under mina arbetspass. Som att rycktet spridit sig som blixten bland gubbens vänner efter två dygn om att vi har serveringstillstånd. Vi har mellan 6-10 trevliga ölälskare i stort sett varje dag. En av dem är en föredetta sjöman. Otorligt sliten till det yttre släpar han sig in genom dörren iförd sin blåa vindjacka. Han sätter sig. Vi vet båda exakt vad som gäller. Två Mariestals. Servera en, låt den andra stå utanför kylen och värmas lite. Och sättet man talar med kunderna. Hur man nästan kan få för sig att man är glad över att se dem. Ibland kan jag vid disken stå och fundera "Undrar vad det tyska paret håller hus, det var länge sedan. Han är så söt, den gubben.." Att jag känner igen varenda ICA-personal på Magneten samt de flesta leverantörerna som kommer med a la carte-varor och postschaffissarna. Dagens action brukar erbjudas av förbipaserande ungdomar på baksidan och hur vi utbyter blickar genom röken från min cigarett. Det varierar från trevligt till otrevligt. Men det mest idylliska är nog ändå det att jag vet alltid när någon är helt ny i  Lindsdal. Jag ser det i deras blick, gångstil, uttal. De hör inte hemma här. Är inte en av oss. Då slår det mig. Är jag en av "oss"? Jag undrar, har det gått så långt..

Torr kladdkaka på bergaviksbryggan

Rootstape

Jag vet inte vad som händer. Jag och teknik går helt enkelt inte ihop längre. Just därför ser filmen ut som den gör. Den påminner om en använd kondom. En trasdocka. En bakfylla av värsta slag. Smutsig...Men nu är det bara så och visst är det bättre än ingenting. Om ni kisar så kanke ni ändå skymtar vad som faktiskt var en underbar festival.

Jag fick en extra dag ledigt, och jag är inte alls glad

Nu rensar jag ut ur min katastrofliga garderob-bomb. Jag rensar och är ursinnig över hur svårt det ska vara att fixa nätverkskoppling till min nya dator. Om det är relativt lätt,
om jag bara är onormalt dum i huvudet, blir jag ännu mer ursinnig. Här är jag alltså och rensar, ursinnigt, till Katherine kiss me. 

Balett, när det är som bäst

Det är en förbannat fin film insåg jag som starkast ikväll. Alla de gånger jag satt betyget "bra" känns så otroligt nedvärderande och underskattat nu när jag sitter och ler med en liten klump av gråt i halsen. Kalla mig vekling och tönt om ni så vill men här sitter jag och är fylld av massa känslor som kan sammanfattas i ordet lycklig. För han kom in på den stela, och enligt min åsikt väldigt läskiga, skolan. Trots sin pappas oförstånd och sin brors dumhet. Tack vare den högljudda balettlärarinnan. Med sin fantastiskt charmiga farmor som då och då påminner dem alla om att hon minsann kunde ha blivit en berömd dansös. Med sin smyghomosexuella vän någonstans långt vid sidan om honom. Nej, Billy Elliot är inte bara "bra". Filmen är elektrisk. Den ger precis samma känsla som Billy säger att han får när han dansar. Elektricitet.

Lyssna 

Solapan och bulltanterna

Hej Pau. Hoppas ditt njurbäcken mår bättre nu. Jag vet
att du blir glad av lite uppmärksamhet så jag tänkte att
det ska nog gå att klämma in dig här trots att vi inte setts
på snart fem dagar. (Saknar dig, såklart.) Jag upptäckte
via Hannas blogg att jag glömt nämna er fina teater Solapan
samt Idas och min lilla insats som bulltanter. Det var fint.
Du är fin och det ska bli extra fint att få krama dig snart igen.
Fröken D

rabarber- och kanelpaj

Vi bakade rabarberpaj på stulna rabarber och kärlek.
Vår gäst visade sig förstås avsky rabarber. Men Ida
och jag åt upp var sin halva och jag lyckades knäppa
hennes söta små bak-poser. (Kika översta bilden.)

Mitt Öland Roots var lite så här

Bortsett från att ha fått uppleva det värsta ovädret någonsin i ett kvavt litet förtält kan jag inte bortse från att jag upplevde den med ett gäng stjärnoskott och att tiden innan och efter stormen var mer än lysande. För att sammanfatta: hav och stenstrand, vin, söta pojkar, galen dansk som hette Toki, mer vin, musik och kvällar som, lyckligtvis, aldrig tycktes vilja ta slut. Den bästa festivalen jag har upplevt helt enkelt. Här är min besatthet jag fick med mig. Min inställning till raggeamusik fick helt klart vad den tålde och existerar inte längre.

Mitt Öland Roots såg ut lite så här