Är jag en dem eller en oss

Det är något visst med små samhällen som Lindsdal. Just för att den är så väldigt liten. Jag säger så på grund av hur road jag blir över små upptäckter jag gör under mina arbetspass. Som att rycktet spridit sig som blixten bland gubbens vänner efter två dygn om att vi har serveringstillstånd. Vi har mellan 6-10 trevliga ölälskare i stort sett varje dag. En av dem är en föredetta sjöman. Otorligt sliten till det yttre släpar han sig in genom dörren iförd sin blåa vindjacka. Han sätter sig. Vi vet båda exakt vad som gäller. Två Mariestals. Servera en, låt den andra stå utanför kylen och värmas lite. Och sättet man talar med kunderna. Hur man nästan kan få för sig att man är glad över att se dem. Ibland kan jag vid disken stå och fundera "Undrar vad det tyska paret håller hus, det var länge sedan. Han är så söt, den gubben.." Att jag känner igen varenda ICA-personal på Magneten samt de flesta leverantörerna som kommer med a la carte-varor och postschaffissarna. Dagens action brukar erbjudas av förbipaserande ungdomar på baksidan och hur vi utbyter blickar genom röken från min cigarett. Det varierar från trevligt till otrevligt. Men det mest idylliska är nog ändå det att jag vet alltid när någon är helt ny i  Lindsdal. Jag ser det i deras blick, gångstil, uttal. De hör inte hemma här. Är inte en av oss. Då slår det mig. Är jag en av "oss"? Jag undrar, har det gått så långt..