Om 50 år ska jag sitta i den gröna ocharmiga fåtöljen i norra Finland. Jag kommer att bläddra igenom hela min ungdom och mitt vuxna liv tack vare att jag för dagbok. Jag längtar tills jag får känna den känslan. Att märka hur mycket visare man blivit. Hur naiv och dum man en gång varit. Jag vill sitta med mina minnen och gråta floder av både lycka och sorg. Om jag tappat något fint hos mig själv på vägen, då märker jag det när jag läst mig fram till just den sidan som ska påminna mig. Jag vill se om jag på något vänster alltid kommer att ha varit samma Dina, eller om mitt livs stormar har förtärt mig helt och hållet. Jag vill läsa och tänka efter om jag verkligen är nöjd med vad jag åstadkommit för andra och med andra men inte minst med mig själv. Jag vill förstås också stänga sista boken med stolthet och ett belåtet sinne. Det är upp till mig, har alltid varit. Vad kusligt då att trots den makt jag äger känner jag inte av den.
du, skyll inte på dina jävla textlektioner. du äger fortfarande på att skriva. jag blev tårögd vadfan... jag är dock en mes.
SvaraRaderaMen du är ju Pau. Det är din uppgift att bli tårögd av mina texter, hur usla de än må vara.
SvaraRaderaInte för att på nåt sätt lägga mig i, men den där pau har en aning rätt, du äger på att skriva dina!
SvaraRaderaJag märker nu hur svårt det är att ta komplimanger. Men tack Pau och tack Lisa.
SvaraRadera